Konstkritik

Varje gång jag ser en svit målningar som jag ska skriva om – recensera – får jag febrilt leta efter nycklar som måste till för att få se och förstå vilka drivkrafter som varit i farten för att detta måleri ska bjuda upp till dans. Jag måste helt enkelt försöka förstå vad dessa bilder vill mig. Det har ibland efter ett galleribesök ropat eller viskat till mig själv: ”Du konst, vad vill du mig!”
 
Men så är det inte med Margaretha Wixners målningar. Nej, där drabbas jag ganska snart av den vackra och vanliga poesi som hon äger och fyller sina bilder med. Visst kan betraktaren – med mig – känna något som vi kan kalla lustfyllt och dekorativt. Men nej, om det vore det enda som bär upp detta konstnärsskap så skulle jag vända mig bort och istället för konstrond läsa en bra bok eller själv skriva en dikt om något viktigt i mitt liv.
 
Nej, denna dag fick den goda boken ligga och ingen dikt präntades ner. Poesin, min egen, fick vänta. Istället fångades jag helt av dessa målningar som för mig blev känsliga bärare av en skön sång om livets magi och upphovskvinnans ömhetstörst.
 
Och jag bläddrar vidare bland målningarna och kände en stund både vällust och smärta. Sviten av bilder upplevde jag som rapporter från en inre resa och byggande av nya kartblad över känslolivets vita landskap.
 
Först en målning av Margaretha Wixner som faktiskt är något av det skönaste och mest farliga jag sett på mycket lång tid. Bilden ter sig som en yta av människohud. Målningen heter ”The power of the universe”.
 
Jag har sett liknande abstrakta målningar många, många gånger, men väldigt få som ägt just denna sammansmältning av ömtålighet och skönhet.
 
Jag tror att Margaretha Wixner funnit en alldeles egen väg att försöka ge oss bilder av den dramatik som sker i det fördolda inom oss alla.

 

Stig-Åke Stålnacke
Konstkritiker